Derbyt igår hade många ansikten - bra och dåliga. Men flest dåliga ur vårat perspektiv. Vi var genomruttna matchen igenom. Jag skulle kunna nämna tusen saker som var fel men som jag nu lagt bakom mig.

Hur som helst så fanns det ljuspunkter under matchen. När det såg som mörkast ut. När all luft hade gått ur en.
Den ljusglimten var några killar i publiken, kanske 8-9 år som konstant skrek och ropa, "Ryan, Ryan, du är bäst". Jag hörde dem matchen igenom och tänkte för mig själv:

Dessa småkillar älskar "idolen" så mycket att att dem struntar i vad det står i matchen. Hur dålig matchen än är. Hur mycket laget än ligger under och förlorar med. Att varken resultat eller prestation egentligen betydde något. Man såg i deras ögon hur häftigt det var att se en "idol" dem sett i filmer att inget annat var intressant. Deras glädje smittar av sig på vem som helst. Deras glädje och entusiasm är fantastisk. Dem ser "idolen" som något större än just resultat och prestation.

Tänk om man kunde ha den inställningen jämt?

Jag ska ta lärdom av detta och jobba mer på att vara som Samuel, Benjamin och Ludde. Att strunta i prestation och resultat. Bara studsa vidare för kärleken till något större. I mitt fall - innebandy.