Sitter och skriver en biografi om mitt innebandyliv samt mitt vanliga liv. Den ska skickas till någon medieansvarig i Kanada. Hon ska använda det matrialet inför min intervju i TV.

Under tiden går jag runt i min lägenhet och städar, packar, planerar och tvättar.

Men.

Väl när jag gör allt detta kommer jag på mig själv prata engelska med  just mig själv. Helt själv. I min ensamhet. Jag frågar mig själv frågor och svarar på dem. Jag tycker någonstans att jag är normal. Men ur ett objektivt perspektiv kan jag inte vara det.

Ryan: Hello Ryan!
Ryan: Hello!
Ryan: How are you doing?
Ryan: I'm fine. How are you?
Ryan: I'm fine, thanks.