På baksidan av kontoret bor en tant. Ni vet en sån där tant som kallas "tjurkärring". En sån som klagar på allt och alla. En sån som skäller helt utan anledning på barn som leker och har kul på bakgården.

Dem ska tydligen asfaltera på bakgården. Men det får dem inte enligt tanten. Hon skäller på byggubbarna och skriker med fingret i vädret:

-Vad i all sin dar försiggår här! Jag kan inte ens sitta på min egna balkong utan att det ska komma byggardjävlar och störa mig.

Jag blir helt till mig och kastar ut handen utanför fönstret för att fånga detta på bild.



Hon fortsätter:
-Jag har bott i Sandviken i 34 år och där är det banne mig lugnt. Jag gillar inte Örebro. Jag har bott i detta hus i 14 år och vill bara här ifrån. Här flyttar det bara in svartingar stup-i-kvarten. Man känner inte igen någon längre.

Hon står där och skäller på gubbarna i någon minut. Dem växlar några ord och återgår sedan till vad dem var här för att göra.



I morse träffade jag tanten på bakgården. Jag hälsade artigt men fick inte något "hej" tillbaka. Tyckte det var konstigt. Det har hänt ett flertal gånger när vi mötts.

Men nu vet jag ju varför. Hon anser mig vara en av dem där svartingarna som flyttat in i "hennes hus". Det är delvis mig hon syftar på när hon säger att hon inte känner igen någon.

Jag får reda ut detta med henne nästa gång vi ses.